...

Jag är trött, jag är missförstådd och skuldbelag, jag är bitter och och har huvudvärk. Tuva är underbar men liiite liite överallt för sekunden och jag vill bara att Calle ska komma hem.

Thank god its friday!

Long lost love

"letting go is just another way to say I allways love you so"

Men orden är lättare än handlingen...

Men hur släpper man taget, i alla drömmar om framtiden är han tillbaka...

Hur lik är verkligheten alla drömmar och minnen? Jag minns allt som bara bra även om jag vet att så var inte fallet. Men min fina fina fina Atte, ingen kan någonsin ersätta dig och jag saknar dig massor fortfarande.

För alltid i mitt hjärta! <3

Hm, det här specifika förflutna börja gå mig lite på nerverna men att fokusera på att släppa det verkar inte funka eftersom det resulterar i att jag faktiskt fokuserar på det. Bästa taktiken är att bara vänta ut det. Det har funkar bra förr.... Tills nästa gång och ett annat förflutet knackar på dörren eller skickar ett sms ;)

Nä idag är en dag med härliga planer så vi fokuserar på den! :D

Men slå mig i huvudet någon!

Jag är förföljd av det förflutna eller ja, det är vi ju alla egentligen.

Jag försöker ändå hålla en sund inställning till det som redan varit, för jag kan ju inte göra något åt att ändra det. Det som har varit bra försöker jag minnas för att kunna upprepa det, det som var mindre bra försöker jag komma ihåg att inte upprepa och det som jag inte egentligen har något med att göra försöker jag hålla på lite lagom avstånd. Det är just där problemen börjar. Det förflutna som man borde hålla på lite lagom avstånd, och tro mig jag försöker, har en tydlig tendens att alltid tränga sig på. Om det inte är för att de flyttar in i grannbyn, så rör de sig i samma kretsar, har samma bekanta, samma intressen och ja varför inte maila eller kommentera på älsk bilder eller status-uppdateringar. Eller varför inte som nyligen, det förflutnas bästa kompis flyttar in granne med ens egna kompisar och stallet där kompisen har sin häst... Ja då är det inte lätt att ha de förflutna på avstånd...

hej hallå världen

Eller nått :P

Har ni sett (inte för jag tror nån läser mitt blaj) att jag numer också har en blogg som heter bellibella.blogspot.com ja plus bellibell.blogg.se men den sistnämna ska nog ersättas av den förstnämna om ett tag, kanske...

Den här bloggen är mer för min skull, för att ventilera och och skriva det jag vill så läs om ni vill men skriver nog inte alls mycket intressant för nån annan att läsa...

Idag ska jag ta det lite lugnt men ska ta en promenad och kanske en ridtur vem vet... vi får se vart dagen leder... Det är det sköna med att vara mammaledig, man har tid att bara go with the flow och njuta av stunden!

inte min veckan nånstans

Nej det var det verkligen inte, först alla grubblerier sen innan, ångest över att inte klara av skolan i höst och det där med kortet och optikern.

Som sagt haft en del ångest inför att plugga ihöst men jag hade ingen större nervositet över att komma in, var ganska säker på att komma in på någon av dem i alla. Sökte bland annat beteendevetare och den har jag kommit in på förr. Igår när jag fick resultaten så står jag som reserv på alla mina val! Va vad hände där! Det hade jag inte räknat med liksom. Har gjort en del sena ansökningar också och hoppas på nu på att komma in på vad som helst bara jag kommer in någonstans! Jag vill verkligen inte jobba i höst utan jag vill plugga. Nu får vi se vad livet leder och jag får helt enkelt följa med. Det är ändå skit. Ne den här veckan var inte alls min vecka...

men tänka då?

Ja att tänka är kanske inte min älsklings starkaste sida alla gånger, eller tänker gör han mycket men kanske inte alltid så som jag vill. Han är en dagdrömmare och en grubblare, vilket gör att han ibland hör något totalt helt annat mot vad man egentligen sa och blir man lite irriterad eller om han får för sig att man är irriterad grubblar han på det tills vi har rett ut de.

I förrgår bad jag honom lämna "reservkortet" som vi kallar "kökskontot" hemma, det man använder om man tappar glasögonen och desperat behöver nya (vilket jag gjort), så jag kunde betala hos optikern. Han får för sig att jag menar lilla spargrisen med ca 300 kr i som visserligen står i köket. Det resulterade i att jag stog utan pengar hos optikern och kan inte betala, och Calle fattar inte vad jag menar. Han är ju och jobbar nånstans på andra sidan Stockholm. Nu löste det sig så jag kunde betala sen när jag hämtar glasögonen. En glad Matilda fanns dock inte i närheten på väldigt många timmar. Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna betala när man ska. Det är fruktansvärt och jag vill helst aldrig visa mig i staden igen, någonsin. Ännu jobbigare är det när man tror att situation är löst tills man inser att mannen trodde han hörde något helt annat än vad jag egentligen sa. suck... Tur att man älskar honom och att vi faktiskt kan kommunicera så vi kan prata om det och inte gå och grubbla för mycket.

Det är väl det som är det viktigaste i ett förhållande har jag hört, att man kommunicerar. Och det ligger nog sanning i det!